|
Stenhammar var en på sin tid mycket uppskattad pianist. Det kan därför synas märkligt att han
skrivit relativt få stycken just för piano om vilket instrument han en gång gett beteckningen fult i
jämförelse med violinen och oboen. Detta torde säkerligen ha varit en tillfällig överdrift:
han skapade ändå några utsökt fina verk för pianot.
Det har sagts att man kan höra svenska löv prassla i den stenhammarska musiken. Dock var han aldrig en
typisk national-romantiker. Romantiker var han naturligtvis, från ungdomens ideal som Wagner, Liszt och
Brahms till de senare husgudarna Berwald, Sibelius och framförallt Nielsen.
|