Sterling
Disc No: CDS-1030-2
Price: Sek. 165
Name: August Söderman

Katolsk mässa (1875) (Catholic Mass)
I.Kyrie6'33
II. Gloria8'06
III. Credo5'57
IV. Offertorium5'58
V. Sanctus3'05
VI. Benedictus6'05
VII. Agnus Dei5'30
Musikhögskolans symfoniorkester
Per Borin, conductor
Ann-Christine Biet soprano
Birgitta Svendén, mezzo-soprano
Claes-Håkan Ahnsjö, tenor
Curt Appelgren, bass
Musikhögskolans stora kör
Musikhögskolans kammarkör
Recorded in the Engelbrekt Church,
Stockholm, Sweden, on 20th-21st March 1986
 
Die Wallfahrt nach Kevlaar (1859-66) Text: Heinrich Heine
I. Am Fenster stand die Mutter... 4'26
II. Die Mutter Gottes zu Kevlaar...5'50
III. Der kranke Sohn und die Mutter.. 5'00
Musikhögskolans symfoniorkester
Per Borin, conductor
Per Arne Wahlgren, baritone
Musikhögskolans kammarkör
 
Recorded in the Engelbrekt Church,
Stockholm, Sweden, 24th-25th October 1985
August Söderman - En legend och en Mässa
Romantiken var mera ett förhållningssätt och en livsform än en konststil. Den enskilda människans öde och själsliv sattes i centrum, blev en personlig angelägenhet. Det är genom detta som romantiken har sin fascinerande utstrålning, nämligen i det livsstegrande växelspelet mellan yttre och inre verklighet, mellan objektivt och subjektivt. Väggen mellan yttre och inre spelrum raserades.
I religiöst perspektiv ledde detta ganska logiskt till en spanning mellan objektiv troslära och personlig upplevelse. Scenen för det religiösa skådespelet försköts från kyrkorummet till människans inre, hennes själ. För att citera Soren Kierkegaard: Subjektiviteten är sanningen.
De två verk som presenteras i denna inspelning är exempel på detta. Inte var för sig, men tillsammans. I den svenske tonsättaren August Södermans tonsättning av Heinrich Heines dikt Die Wallfahrt nach Keviaar (Vallfarten till Keviaar) möter vi en målerisk och samtidigt mångtydig legend om hejande av olycklig kärlek genom tron, i Katolsk mässa konfessionell musik i form av en konsetmässa med det latinska mässordinariet som text.
När August Söderman som 24-åring på hösten 1856 kom til Leipzig för att studera musik var han redan en rutinerad och van teaterkomponist med en yrkesmusikers insikter och erfarenheter. Han hade hunnit med musik till ungefär ett halvt hundratal pjäser, alltifrån ett fåtal "kupletter" inlagda i talpjäser till "operetter" med mänga och omfattande musikinslag. I hans produktion fanns även två operautkast och några sånger, de flesta rätt osjälvständiga och salongskänslosamma, några mera haltfulla, som den starkt stiliserade balladen Havsfrun (1855).
Södermans studier i Leipzig varade endast några få månader från november 1856 till sommaren 1857, men de blev betydelsefulla och fick återverkningar under hela hans följande verksamhet. Han hörde mycken ny musik, Wagner och Schumann inte minst. Han läste åtskilligt. Heinrich Heines dikter hörde till hans stora upptäckter och upplevelsen av Schumanns liedkonst gav Söderman nyckeln till en nästan självutlämnande lyrisk sensibilitet, som han för en kort tid hängav sig åt och som kom till uttryck i sångsamlingen Heidenröslein.
Tyngdpunkten ligger emellertid vid kontrapunktstudiema för den närmast legendariske E.F. Richter, vilket resulterade i ätskilliga motettsatser och annan körpolyfoni, oftast till psaltartexter, vidare i ett antal cantus firmussatser och andra kontrapunktiska övningar, kompositionsskisser och utkast, som den flitige teaterkomponisten Söderman senare gärna använde i lämpliga sammanhang.
Både balladen Die Wallfahrt nach Keviaar och Katolsk mässa har sina utgångspunkter i intrycken under det betydelsefulla studieåret; körballaden har sina rötter närmast i Södermans upplevelse av konstellationen Heine / Schumann. Och båda verken - körballaden och mässan - är förankrade i lärdomarna från kontrapunktstudierna. Det finns vid denna tid ett spänningsförhållande som inte är särskilt väl utforskat men som kastar ljus över en viktig sida av den "romantiska" tonsättarens arbetssituation: en motsättning mellan ett rigoröst, strängt, naket kontrapunktstudium och känslornas och associationernas fria spel i komponerandet. Inte alla klarade att slå broar mellan de två förhållningssätten. Söderman gjorde det och utformade en högst personlig polyfoni. Och det är när texten i någon form (poetisk eller liturgisk) har ett sakralt innehåll, som Söderman lämnar den annars dominerande ackordiska strukturen i sin musik och övergår till att skriva polyfont.
Några verkdata
Die Wallfahrt nach Kevlaar (Valfarten till Keviaar) komponerades i etapper, delarna 1 och 2 är daterade dec. 1859; först sju år senare avslutades del 3, daterad 10 december 1866 "kl. 1/2 12 e.m.". Ett klaverutdrag med enbart den tyska originaltexten utgavs i Stockholm 1867 av Josephsons musikhandel, samma år som verket uruppfördes vid en konsert på Kungl. teatern (27/3 1867) - ett nytt, reviderat klaverutdrag med både svensk och tysk text utgavs (postumt) 1883 av Huss & Beer. Verket är tillägnat Södennans vän och kollega sångaren Fritz Arlberg.
Heines dikt trycktes första gången i joumalen Die Gesellschafter 1822 (Berlin); här finns även den efterskrift där Heine berättar om diktens bakgrund. Senare placerades dikten sist i avdelingen Die Heimkehr i Heines berömda Buch der Lieder, som fram till 1863 utkom i inte mindre än 21 upplagor.
Katolsk mässa, Södermans sista större komposition, fullbordades 17/1 1875 och blev färdig i partitur två månader senare, 17/3 1875. Det första uppförandet skedde vid en välgörenhetskonsert till förmån för Kungl. teaterns pensionskassa påskdagen 1/4 1877 (drygt ett år efter Södermans bortgång 10/2 1876). Ett klaverutdrag trycktes 1881 av Musikaliska konstföreningen, Stockholm. Offertorium utgavs separat i partitur av Abr. Hirsch (Stockholm, 1900). Handskrifterna (skisser, klaverutdrag, partitur) finns i Musikaliska akademiens bibliotek, Stockholm.
Die Wallfahrt nach Kevlaar
En pilgrimsprocession drar förbi. Man hör den fromma hymnen till Jungfru Maria. I kapellet brusar sången, brinner ljusen, fyller rökelsedoften luften. De hjälpsökande pilgrimerna offrar vaxljus och hoppas på under där ingen mänsklig hjälp längre tycks finnas.
En målerisk stämningsbild, en from legend bara om en kärlekssjuk yngling och hans viljestarka, fromma moder? Det kan förefalla så. Men diktens författare Heinrich Heine var angelägen framhålla att "diktens ämne är inte helt och hållet min egendom" ('Der Stoff diese Gediehtes ist nicht ganz mein Eigentum").
I en kommentar till dikten har han berättat om en kamrat i klosterskolan i Dässeldorf, vars mor en gång skulla ha botat hans sjuka fot genom att offra ett vaxljus åt den heliga jungfrun i Kevlaar. Senare hade kamraten skrattat åt händelsen men tillagt i allvarlig ton, att nu skulle han själv vilja offra ett vaxhjärta. Och en tid därefter såg Heine kamraten och hans mor i ett pilgrimståg. (" "Hon ledde honom. Men han säg mycket blek och sjuk ut." ("Diese führte ihn. Er aber sah sehr blass und krank aus.")
Så långt Heine. Ungefär här har dikten sin utgångspunkt. Den kan mycket väl läsas som en färgrikt skildrad legend och så torde den ha fungerat för August Söderman. Men den är mer än så. Heine var en diktare som med besk ironi och ibland grotesk satir kunde bryta den tidiga romantikens tendenser till entydigt stämningsmåleri och gråtmilt känslospel. I diktens fint gestaltade slutdel drar Heine som i en dubbelexponering ut linjerna i diktens motiv och skildrar bönhörelsen. I språket blandar han exalterat högstämda och trivialt vardagliga fraser, detta särskilt i andra delen ("Du hochgebenedeite, / du reine Gottesmagd / Ich wohnte mit meiner Mutter / zu Köllen in der Stadt, der Stadt die viele hundert / Kapellen und Kirchen hat."). Det ter sig som anspelningar på det valhänta och lite kantiga språket i samtida folklig tysk diktning, känd inte minst från antologin Des Knaben Wunderhorn.
Toccata, 1999 Webmaster