Forsta symfonin är helt klart ett ungdomsverk med de brister och fördelar detta kan inneböra. Den unge Atterberg är influerad av Beethoven, Brahms och Reger samt "nyryssarna". Om symfonins andra och tredje satser skrev tonsättaren långt senare:
"Även om jag vid Yttersta Domen måste erkänna en del efterapningar av instrumentaleffekter och minnesbilder från kända musikverk, operor och symfonier, så är dock den horisontala såväl som den vertikala gestaltningen sådan, att jag inte fått tillfälle att skämmas för dessa båda stycken - som förresten utgör ett. De ska nämligen följa på varandra utan uppehåll"
Symfonin framfördes 1912 i Göteborg med tonsättaren själv som dirigent. Det blev flera uppföranden i Sverige och halvåret senare dirigerade Max von Schillings symfonin i Stuttgart. Atterberg fick leda verket i Berlin 1917, Nielsen dirigerade Köpenhamn och det blev dessutom så pass många spelningar i tyska städer att man utan tvekan kan säga att det hörde till de svenska verk som blev mest bekanta i utlandet
"Särskilt i början av 1918 studerade och botaniserade jag vilt i detta häfte, och jag fann då sä mycket som oemotståndligt fängslade min mollbetonade natur."
Han ville dela med sig av denna musikskatt, inte rapsodiskt utan i symfonisk form.
"Jag ville bara ha en doft av melodiens latenta harmonik"
Huvudtemat i första satsen har angivits som en Västgötamelodi, sedan framträder stycken från både Östergötland och Västergötland. Andra satsens triodel "är en egen variation av den Västgötapolska som jag använt i Stormsatsen i mina Västkustbilder (Symfoni nr 3)".
I det korta scherzot blir en polska frön Södermanland första temat. "Finalens huvudtema utgöres av den allbekanta 'Hallinge'. varefter som andra tema i rondot kommer ett motiv fran Småland. Rondots mellansats utgöres av en melodi från Västergötland vilken jag spunnit vidare enligt egen uppfinning:'
Uruppförandet av Sinfonia piccola ägde rum i Stockholm 1919 med Georg Schneevoigt som dirigent. Det kan nämnas att Willem Mengelberg ledde symfonin i Amsterdam 1922.