Sterling
Name: Jakob Adolf Hägg (1850 - 1928)

Jakob Adolf Hägg
Jakob Adolf Häggs (född den 16 juni 1850 i Östergarn på Gotland) stora musikaliska begåvning har ofta framhållits, och lika ofta har man beklagat det tragiska livsöde som hindrade den från att blomma ut. Länge såg man i Hägg en svensk motsvarighet till Edvard Grieg, och redan som fjortonåring antogs han som elev vid Stockholms Musikkonservatorium, där han studerade piano för Jan van Boom, men där han också vårterminen 1870 avlade organistexamen. Om hans ovanliga förmåga att improvisera vittnar tonsättarkollegan Olallo Morales: bland annat kunde han över ett givet tema improvisera fyrstämmiga fugor vilkas fulländade form motsvarande det musikaliska innehållet". Av formella skäl nekades han tillträde till den åldrade Franz Berwalds kompositionsklass 1868, men de båda fick ändå kontakt på ett personligt plan. Hägg var redan en betydande tonsättare och skrev 1870 bland annat en Konsertuvertyr i D-dur (opusnumret 28 har ingen kronologisk betydelse) - ett skickligt komponerat verk som tonsättaren dock inte fick tillfälle att höra förrän den ganska nybildade, tjugofemmannaorkestern i Gävle spelade musiken 1916.

Som exempel på det kaos många av Häggs manuskript befinner sig i kan nämnas att det på Musikaliska Akademiens bibliotek finns fyra orkesterpartitur av denna uvertyr och dessutom två arrangemang för fyrhändigt piano, och tre arrangemang och skisser för tvåhändigt piano samt orkesterstämmor - alla olika i detaljer. Dessutom finns det partitur som tonsättaren 1909 förärade studiekamraten och sedermera hovkapellmästaren Conrad Nordqvist, vilket efter många turer hamnade i Sveriges Radios bibliotek.
Redan 1869 diskuterades möjligheten att tilldela den lovande eleven Hägg ett Jenny Lind-stipendium, men det året lyckligjordes August Söderman, och först året därefter blev det Häggs tur. Stipendier gav honom möjlighet att fördjupa sina studier utomlands, och hans första mål blev Köpenhamn, eftersom det inte var tillrådligt att besöka Leipzig under det pågående tysk-franska kriget.
I Köpenhamn
I Köpenhamn studerade Hägg pianospel för Edmund Neupert - han som uruppförde Griegs pianokonsert och han blev nära vän med musikern Franz Neruda, tonsättaren C.F.E. Horneman och sagoberättaren H.C. Andersen, vars texter han tonsatte. Men det var Niels W. Gade som var stadens ledande musikpersonlighet, en levande legend som blev Mendelssohns efterträdare vid Gewandhausorkestem i Leipzig 1847, men som på grund av kriget valt att resa hem, och som nu var den ideale förmedlaren av Leipzigromantikens stil och anda. Gade var Häggs idol, och Gade betraktade i sin tur Hägg som sin käraste och närmaste elev. Som ett exempel på den kunskap om instrumentation och större former som Gade förmedlade kan man se Konsertuvertyr i c-moll op. 26, vilken komponerades 1871 under mästarens överinseende, liksom för övrigt en Svit i g-moll op. 3 för piano.
I Köpenhamn komponerade Hägg också sitt kanske mest kända och mest spelade opus I lördags hade jag den lyckligaste dag jag haft, så länge jag kan erinra mig. Gade förklarade mig nämligen färdig både med komposition och instrumentation på samma gång som han tydligt och varmt erkände min talang. Jag hade nämligen komponerat en sonat för piano å quatre mains i 4 satser... och hade den med mig upp till honom. Sedan han först läst igenom densamma, spelte vi den och då vi voro färdiga, sade han att 'idéerna äro rika och goda och nu förklarar jag att Ni är i besittning av formen'. Dessutom tryckte han min hand och sade, 'tack, min vän', samt rådde mig att skriva av den och skicka den till Jenny Lind...' (brev frän maj 1871). Detta verk skulle senare bli Nordisk Symfoni Ess-dur op. 2, men Gade kände alltså bara verket som en sonat för fyrhändigt piano. Trots att symfonin redan från början var tänkt för orkester, och tonsättaren genast påbörjade instrumentationen av de fyra klassiskt klara satserna, så blev arbetet inte färdigt förrän mot seklets slut. Uruppförandet ägde rum i Köpenhamn 1899 och i Stockholm spelades symfonin för första gången 1901. Trots att speltiden är så kort som tjugo minuter upplever man en energisk och medryckande musik, vilken trots namnet inte har några drag av nordisk folkton. Däremot är stämning och atmosfär typiskt nordisk, även om grundstilen lånats från Leipzig. Den unge tonsättarens friskhet och vitalitet har genomsyrat musiken med lyrik och dramatik.
Europa
De fortsatta utländska studierna förde hösten 1871 Hägg till Berlin. I januari 1872 uruppfördes hans Cellosonat i e-moll op. 1 i Dresden, och våren 1872 uppehöll han sig i Wien. När han denna sommar mötte Jenny Lind i London, förlängde hon hans stipendium med två år, och från denna höst till kommande vår var han åter i Berlin för att studera kontrapunkt hos Friedrich Kiel. Han hann också besöka Schweiz och Italien innan han sommaren 1874 kom hem till Sverige igen.
Anledningen till att symfonins fullbordan och uruppförande dröjde så länge, var Häggs labila hälsa. Redan under konservatorieåren fanns antydningar, och vid mitten av 1870-talet blev symptomen på psykisk ohälsa tydligare, även om han hade långa friska perioder. Han gifte sig sålunda 1878 och komponerade då bland annat två granna pianosonater. Våren 1880 lades han emellertid in på S:t Sigfrids sjukhus i Växjö på kungahusets bekostnad, och därifrån släpptes han inte ut förrän julen 1895. Den sista tiden hade han då varit flitigt verksam med att göra avskrifter och arrangemang av egna, tidiga verk, och han förberedde också de tryck som snart började komma ut.
Han var åter frisk nog att komponera och spela kammarmusik, och nu orkesterade han alltså äntligen färdigt sin Nordiska Symfoni. Han var 49 år gammal, och knappast längre något löfte, snarare en konservativ relik från det förflutna - och han fortsatte att under hela sitt återstående liv komponera i sin ungdoms stil. Hans produktion var mycket stor och rymmer verk komponerade från sexton års ålder. Opuslistan rymmer drygt sextio nummer och därtill kommer en lång rad verk utan opus nummer: kör- och orgelverk, en lång rad pianostycken och några viktiga kammarmusikverk (en stråkkvartett, en pianotrio och en violinsonat). Bland kvarlåtenskapen finns också en symfoni i G-dur i partiturskiss, en i B-dur utskriven för fyrhändigt piano och en ofullbordad symfoni i d-moll samt ytterligare några större orkesterverk - alla i välbalanserad klassisk stil och högromantiskt stämningsläge.
Norge
1900 bosatte han sig i Myrmoen i närheten av Røros i Norge och där fullbordade han den 20 september 1903 en välformulerad uvertyr kallad Amerikanische Festklänge i D-dur. Den är et slags,omvänt tema med variationer, där den amerikanska frihetssången Hail Columbia först varieras fragmentariskt för att mot slutet av verket blomma ut i sin helhet med marschkaraktär. Melodin kan han ha fått genom sin bror Axel som gick till sjöss som 16-åring och som i flera decennier bodde i USA. De träffades på nytt ungefär vid denna tid. Hägg trodde mycket på denna uvertyr och hoppades att Gävleorkestems dirigent Ruben Liljefors (vars pianokonsert och symfoni spelats in av Sterling; CDS-1017-2) skulle uruppföra den. Det tycks han emellertid inte ha gjort, men noterna blev kvar i orkesterns arkiv - och det är som ett ödets nyck att dirigentens sonson Mats Liljefors nu svarar för vad som sannolikt är uruppförandet.
Hösten 1909 återkom Hägg till Sverige för att slå sig ner i Hudiksvall, där han levde resten av sitt liv tämligen isolerad från vad som hände i Musiksverige. Hans öde var ändå tämligen uppmärksammat, och man intresserade sig för honom genom att upprepade gånger tillerkänna honom statens tonsättarslipendium - även så sent som 1924-27. 1917 valdes han också in som ledamot i Musikaliska Akademien, vilket gladde honom mycket. Jakob Adolf Hägg avled den 1 mars 1928 i Hudiksvall.

Stig Jacobsson 1996
Toccata, 1999 Webmaster