| Sterling | |
| Name: Adolf Fredrik Lindblad (1801-1878) | |
|
|
| bakgrunn |
| Det är ingen tvekan om att Adolf Fredrik Lindblad (1. februari 1801 - 23. augusti 1878) är mest känd för sina 215 tryckta sånger (varav 77 til egen text). Han har kallats en svensk Schubert, och när det gäller melodisk rikedom och inlevelseförmåga ligger mycket i jämförelsen även om Lindblad förmodligen kände till mycket lite av den österrikiske mästarens alster. Lindblads sånger tolkar på ett starkt personligt sätt andan i 1800-talets musikaliska salonger, med dess höga amatörstandard och sitt svärmande för det folkliga - men också i dessa sånger smög sig någon gång in så ovanliga, och uppenbarligen skrämmande vändningar att en lång pressdebatt rullades upp om dess lämplighet, och den ebbade inte ut förrän smakdomaren Ludwig Spohr tagit till orda och försvarat Lindblad. Men han var skakad och moderade sitt tonspråk i såväl sånger som kammarmusik. Hans stråkkvartetter är förvisso värda uppmärksamhet. |
| Spohr var inte den ende internationelle storheten som i Lindblad funnit såväl en fin människa som en utmärkt tonsättare. Drottningen i Uppsalakretsens musikaliska salonger, Malla Silfverstolpe, såg till att Lindblad kunde studera i Tyskland, och när han 1825-27 uppehöll sig i Berlin, knöt han varma och långvariga vänskapsband med den unge Felix Mendelssohn. Lindblad hade den 28 februari fått sin första symfoni (C-dur) uruppförd i Stockholm, och 1839 framförde Mendelssohn den med sin legendariska Gewandbausorkester i Leipzig. Det blev en stor framgång, och ingen mindre än Robert Schumann skrev en berömmande recension. Det betydelsefulla förlaget Breitkopf & Härtel tryckte symfonin! |
| symfoni No.2 |
|
Men även om Lindblad i mellantiden komponerat operan Frondörerna, i vilken den 16-åriga Jenny Lind
debuterade som operasångerska, så lockade symfoniframgången inte till orkestral efterföljd.
Istället ägnade han mycket tid åt det pianoinstitut han grundat 1827 i Stockholm och som han
själv ledde fram till 1861, då hans elev, tonsättaren Ivar Hallström tog över.
Såväl institutet som bostaden var inrymd i fastigheten Drottninggatan 1, och där komponerade
Lindblad huvuddelen av sin produktion och där besöktes han inte bara av framstående elever som
prins Gustaf och Ludvig Norman, utan även av vännerna Geijer, Almqvist och Atterbom från Uppsala.
Operakapellmästaren Jacopo Foroni lyckades slutligen övertala Lindblad att åter pröva sina
krafter som symfoniker. Den 6. maj 1855 uruppförde Foroni med Hovkapellet Lindblads Symfoni nr 2 D-dur,
och han framförde den på nytt 1856 och 1858. Därefter blev symfonin liggande till 1901, då
den framfördes på konserten till Lindblads hundraårsdag och så blev den liggande på
nytt till 1976 då Norrköpingssynifonikema och Stig Rybrant spelade in den för radion. Lindblads andra symfoni följer den traditionellt klassiska, fyrsatsiga modellen, och att han väl kände till såväl Beethoven som Mendelssohn och Berwald torde vara uppenbart. Jämfört med den spontana första symfonin kan man säga att den andra visar större behärskning av formen, även om han bara i finalen vågar sig på mer avancerad sonatform. Lindblad tänker klart och översiktligt och använder melodier som lätt stannar i minnet, och som har symfoniska kvaliteter. Han har lagt ner stort arbete på att finna tematiskt kontrasterande sidoteman, men kanske saknar man i det något omständliga arbetet ändå överraskande kryddor. Satserna liknar varandra mycket och musiken är ganska förutsägbar, men är välgjord och gedigen. Som orkestratör äger Lindblad en naturlig begåvning och här finns mänga effektiva, mjukt romantiska och varmt koloristiska instrumentala insatser. Inte minst blåsarna får tacksamma uppgifter. Första satsen börjar med ett Maestoso innan den blommar ut i ett vitalt Allegro molto med drivande kraft. Andra satsen är ett tredelat Allegretto och har något av samma sötma som många av Lindblads melodiskt rika romanser. Det likaså tredelade scherzot är den kanske mest tilltalande satsen, vars triodel går i G-dur. I finalen finns formella likheter med första satsen, men här hittar man också anspelningar på Cherubins första aria ur Mozarts Figaros bröllop och på en melodi ur Andreas Randels folklustspel Värmlänningarna. Stig Jacobsson |