| Sterling | |
| Name: Per August Ölander (1824-1886) | |
|
|
| bakgrunn |
| I egenskap av nykrönt konung och konstens högste beskyddare utlyste Oskar II ett penningpris på 5 000 kronor för den bästa svenska operan över ett nordiskt ämne. Operachefen Erik af Edholm satt ordförande i prisnämnden, tämligen enhälligt gav priset åt den 52-årige tullkontrollören, amatörviolinisten och tonsättaren Per August Ölander, vars opera Blenda samma vår - i april 1876 - samlat åtta goda hus. Edholm noterar i sin dagbok att Ölander blev "ytterst lycklig och supfärdig med sina 5 000 i näven." |
|
Blendas textförfattare, regissören och teatermannen Ludvig Josephson, var emellertid
av annan mening. Efter att ha intrigerats bort från operan hade han åtagit sig
ledarskapet för Kristiania Teater. Från sin norska horisont kommenterar han den
2. november 1876: "Märkvärdigt, nej godtyckligt, tvärt emot nämndens beslut." I början av 1873 hade Ölander beställt en operatext med vilken Josephson gav sig i kast, föga anande den stormflod av förebråelser om förseningar och tallösa ändringsförslag som han de följande åren skulle bombarderas med. Till slut tröttnade Josephson på Ölanders tjat och illskrev honom: "Emellertid är det föga uppmuntrande att fortsätta efter Edra brev, fulla av ohövligheter och bornerade maktspråk, som jag dumt nog förargat mig åt; det är i sanning värt att skratta åt. Nu efter sista brevets emottagande idag känner jag sannerligen ingen lust att stämma någon lyra för Er skull." |
| Som den pliktmänniska han var fullbordade han dock texten men eftersom han ansågs non grata vid Operan beslöt han - i syfte att höja Blendas status - att engagera en mer välsedd medhjälpare. Ernst Wallmark åtog sig därför uppdraget att anpassa texten efter Öanders önskemål men denna revidering kom att kosta honom flera månaders möda. Ölander hade - enligt Wallmark inget förstånd om vokal deklamation eller ordens verbala former utan skrev musiken så att säga rent instrumental med utgångspunkt från handlingens stämningslägen. |
| Ölanders påstådda okänslighet för sångdeklamationens krav är förbryllande eftersom det just var i ett sångarhem som han fick sin musikaliska fostran. Som fattig östgötastudent kom han till Uppsala, där han upptogs i Johan Erik Nordbloms hem, där han fick kost, logi och musikundervisning mot att vara informator för de fem barnen. Han gifte sig med den äldsta dottern, Johanna Maria, som blev en av Sveriges främsta sångerskor. Nordblom hade själv skrivit en sånglära efter fransk förebild och drev därtill ett sänginstitut i Stockholm. Men den viktigaste insatsen gjorde han som director musices, på vilken post han var Haeffners efterträdare. Till den nordblomska kretsen kom f.ö. de unga prinsarna Karl och Gustaf, medan Oskar (sedermera Oskar II) väl ännu var för ung för att delta i hemmamusicerandet. |
| Någon systematisk utforskning av Ölanders liv och verk har tyvärr aldrig gjorts och därför vet vi mycket litet om de händelser, som förändrade den beskedliga studenten med quasi hovmusikerstatus till den uppenbart intrigante och självupptagne operakomponisten, såsom han framstår i Josephsons korrespondens. Journaler saknas även från den tid som Ölander var musikchef för Mazerska kvartettsällskapet 1874-84; likaså vet vi föga om hans verksamhet som musikkritiker i Stockholms Dagblad. |
| Symfoni Ess-Dur |
| Omständigheterna är också dunkla kring hans spirituella Symfoni i Ess-Dur som stod på programmet vid den första av August Meissners symfonikonserter på Berns den 3 november 1872. Meissner gjorde nämligen på 70-talet regelbundna försök att föra in klassisk musik i restauranglivet; med sin utökade orkester introducerade han bl.a. Brahms för Stockholms-publiken. Recensenterna i Stockholms Dagblad och Aftonbladet antyder i sina positiva recensioner dagen därpå att symfonin redan framförts några år tidigare på samma plats. Ölander har dedicerat verket till Dramatiska teaterns kapellmästare, professor Hermann Berens - och det är säkert Berens snarare än Nordblom som lärt Ölander att instrumentera så förbluffande skickligt. Berens utnämndes till professor 1868 och äldre kan väl knappast symfonin vara. Men vi vet inte om det var Meissner (han kom til Berns året därpå) eller Berens som uruppförde symfonin - Berns salonger stod ju öppna även för andra konsertgivare. |
| Trumpetstämman har tillskrivits i efterhand, antagligen just till framförandet 1872 då det fanns trumpeter i de samtidigt spelade overtyrema av Beethoven och Mendelssohn. |
| Ölander var gammalmodig i sin smak. Han tyckte t.ex. att Lohengrin var ett klent lappverk som inte länge skulle hålla sig på repertoaren. Även stilen i symfonin är antikverad och Stockholms Dagblad skriver: 'Egendomligt är att kompositören förefaller alldeles oberörd av allt vad i musik frambragts efter Haydn (scherzot måhända undantaget, däri intryck av yngre datum spåras); symfonin förefaller sålunda i sin helhet säsam en gengångare från denna mästares tidevarv." |
| Att Ölanders symfoni har klassiska förebilder är helt klart men han har knappast valt Haydn, snarare då den unge Mendelssohn och Gade. Mer på pricken är Nya Dagligt Allehandas påpekande den 9 november att symfonin har en ""viss tilltalande naiv prägel, här och där nästan stötande på folkton". Och folkton var just stilen på modet i 1870-talets Stockholm. |
|
Carl-Gunnar Åhlén |